Hur är det med er som har "vanligt jobb". Alltså anställning?
Har ni ångest och panik när ni vabbar eller är sjuka? Känner ni att ni snabbt måste tillbaka? Får man känslor av att man inte är "bra" om man stannar hemma? Är man rädd för att bli av med jobbet?
Jag känner ibland att vi lämnar tillbaka barnen alldeles för tidigt, för att vi har inte tiden att vara sjuka ifred. Ena foten står liksom och stampar vid dörren, på väg till jobbet.
Ständigt detta jobb jobb jobb. Tycker synd om barnen, att de ska stressas in i det här redan.
Jag tror också att sjukdomarna härjar just därför. Ungarna går tillbaka för tidigt för vi har för bråttom, för att våra arbetsplatser behöver vår närvaro. Men resultatet blir det motsatta.
8 kommentarer:
Jag gör inte så. Barnen går först!
Det är nog sant, att för många lämnar sina barn för tidigt efter sjukdom eller till och med lämnar barnen fast dom är sjuka.
Vi har alltid barnen hemma en dag extra så att dom hinner bli tillräckligt pigg.
Vi har märkt att man tjänar på det i längden. För om barnen får gå tillbaka till dagis el. skola för fort så hinner inte kroppen bygga upp någon motståndskraft. Och då blir dom lättare drabbade igen av sjukdom. Så är man inne i en ond cirkel.
Det är min åsikt.
Ångest när man går o vabbar (för jobbet o arbetskamraterna) o ångest när man lämnar "för tidigt" (vore bra med en dag till) Men tyvärr är det så ibland dock så har jag av tidigare erfarenhet lärt mig att det lönar sig inte att lämna förtidigt då kroppen är extra mottaglig för nya baciller o nya rundor med vab-dagar..
har alltid ångest när jag vabbar, men jag har ingen fast anställning så det kanske är därför, måste dessutom byta jobb nu och det spär på ångesten ytterligare, bara tanken på att börja vabba på en ny arbetsplats känns jobbig. Fast vi är ju två som delar på vabbet men ibland känns det inte som att det inte hjälper. Och sen vet jag att jag får jobba dubbelt så mkt när jag väl kommer tillbaka... Suck. Däremot försöker jag verkligen så att min ångest över vabbet inte går ut över ungarna, håller dom hemma så länge dom behöver.
tack för en bra blogg föresten! Skönt att läsa att andra har samma tankar som en själv :-)
Vi gör som Mia; har barnen hemma en "friskdag" också, det tjänar man ju på i längden som sagt! :)
Har faktiskt börja göra så med mig själv också. Visst är jag oumbärlig på jobbet (=enda anställda), men chefen har lärt sig & skäller på mig om jag går & jobbar utan att vara riktigt frisk!
Det är en bra grej, att ha barnen hemma en extra dag.
Men när den extra dagen blir avstamp på nästa sjukdom blir man lite trött.
Vinnie har gått från hosta, till feber, till hosta, till feberfri i två dagar.
Nu har han nåt i ögonen.
Hela veckan har han varit hemma, stackarn.
Vad väntar nästa vecka; den glada kräksjukan?
Ja det är en ständig stress.
Man får dåligt samvete dels gentemot barnen och sedan mot jobbet. När man själv blir sjuk så går man till jobbet ändå för man har precis vabbat och man vet att det inte dröjer länge tills nästa gång.
Man får aldrig vara sjuk i fred, det har man varken tid eller råd till.
Iallafall inte jag!
Men barnen kommer alltid först och jobbet sist. Jag har tur som har en chef som är enormt sympatisk och själv alltid sätter familjen främst. Och han är man!
Jag tror innerst inne inte att mina arbetsgivare stryker mig för att jag eller barnen är sjuka och det påverkar jobbet, vilket det ytterst ytterst sällan gör. jag är ju så plikttrogen...men man går ju ALDRIG säker känns det som!
SOm jag skrivit, vi är många många som vill jobba med det här och det finns några få tidningar.
MEN att jobba på det här sättet, som utgår otroligt mycket från mig som person och hur jag presterar är ibland krävande, man tar ju åt sig allt. Skyller allt på sig själv. Jag pressar mig själv väldigt mycket, vill göra allt i tid, vill göra det bra, vill inte tacka nej, eller verka skör..
men ändå skriver jag här...
så alla kan läsa.
hm, ibland funderar jag på det här med bloggandet och för och nackdelarna.
Men det tar jag en annan gång!
Skicka en kommentar