Veera hittade min gamla kamera. En Canon från 1970.
Vad är det här, undrade hon med uppspärrade ögon.
Och då kom det där. Som man egentligen tror, eller hoppas, aldrig ska komma. Inte än i alla fall. Den där gammelgammelgammelmormor-situationen när man sätter sig tillrätta, lyfter upp sitt lilla barn och sätter det på knät och säger med en knarrande skakande stämma:
"Jaaadu, kära barn. Det här är en kamera. Såna som din mor och far tog bilder med förr i tiden. En kamera med filmrulle. En filmrulle som man sätter in här och ....."
Och med darriga långsamma fingrar vevar man upp den lilla igenogrodda luckan där man ska trycka in filmen.
Just det. Redan nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar